Första dagen på jobbet berättade chefen att man som vikarie fick lägga några kronor i en burk varje gång man tog en kopp kaffe. Det låter inte så mycket, men jobbar du en hel dag så hinner det bli ett par koppar för att hålla tröttheten borta och kostnaden skulle då springa iväg. Men mest så handlar det om principer. Om vad vi upplever som rätt, och om vårt kollektiva vägrande mot regler vi finner värdelösa.
Hur som helst. Månaderna gick. Det kunde skymtas några kronor i burken, men det var knappast så att alla som drack en kopp samtidigt gjorde sin plånbok lättare. Jag har själv inte betalat en enda gång, och med något undantag har jag aldrig märkt att någon annan vikarie gjort det heller. Vad beror det på? Delar vi samma åsikt av att vi med en sådan osäker vardag, med ett ständigt hit-och-dit-flängande, taskig lön och absolut ingen ersättning för sjukdom eller semester - kände att det var vår rätt att åtminstone slippa betala för kaffet?
Det är vanligt att byråkrater, kommunpolitiker eller ignoranta chefer beslutar över våra huvuden utan att höra eller bry sig om vad vi tycker. De säger kanske att det inte finns pengar till att motverka underbemanningen, samtidigt som miljoner slängs bort på strunt eller hamnar i fåtalets fickor. Vårt kaffe kunde vara gratis, vår lön kunde varit högre, vi kunde ha fler arbetskamrater vid vår sida och vi hade kunnat slippa betala för maten och mellanmålet. Vi hade kunnat ha en verksamhet där våra kollegor inte turas om att gå in i väggen. Vi hade kunnat forma förskolan efter våra och barnens behov.
Nu är det inte så då verksamheten prioriteras ner av de styrande och ständig stress har blivit vår vardag. Någon där ute måste tjäna på att vi får mindre resurser och det är bara vi som jobbar inom yrket som kan tillsammans göra något åt problemen.
Det är lätt att jag känner hopplöshet, men vetskapen om alla de små striderna som vi alla för direkt i vår vardag (i detta fallet motstånd mot kaffeavgift) ger i alla fall mig inspiration till att försöka knyta ihop de som pågår på min arbetsplats, för att skapa en känsla av gemenskap och synliggöra att vi alla sitter i samma båt och tjänar på att agera tillsammans.
För några dagar sen:
Kollega - "Hörde du Hanna? Det är nu gratis att dricka kaffe för vikarier.
Jag - "Jasså? Har det inte alltid varit det?"
De tittade på varandra och skrattade.
Vi betalar inte.
***
Inskickat av Hanna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar