Hej alla kära kollegor i detta avlånga land!
Jag hittade till denna bloggen och tänkte dela med mig av en kort händelse som utspelade sig på jobbet härom veckan. Har funderat på om jag agerade korrekt vid detta tillfället och hade gärna hört hur andra tolkar det som hände.
Det var stängning. Vi var två anställda kvar och runt tio barn. Plötsligt kommer en mamma fram till mig och beklagar sig över hur hennes dotter fått snö innanför overallen. Det var tydligen hennes syster som stod bakom busstrecket. Jag och mig kollega hade helt missat att det ägde rum och bad om ursäkt över att vi inte sagt till. Mamman säger då: "Jag skällde ut henne så nu sitter hon och gråter bakom kullen där borta". Vid den sekunden hade jag inte kopplat att hon var mamma till de båda barnen som var inblandade. Jag trodde att hon skällde ut en av dagisbarnen, vilket i mitt tycke vore väldigt olämpligt. I ren reflex går jag då till barnet som satt och grät och tröstar henne. Det måste varit tråkigt att sitta där bak helt ensam. Under hela tiden som jag tröstar henne och leder henne tillbaka till gruppen, känner jag hur mamman blänger på mig. Blicken jag får när mamman drar barnet ur min hand var långt ifrån trevlig.
Sammanfattning: Jag tröstade hennes barn när hon stod bredvid. Vad det som om jag tyckte att jag kunde ta hand om henne bättre än mamman? Var jag inne på "förälderns revir"? Eller är det självklart att det är mitt ansvar att barnen inte är ledsna på min dagisgård? Vissa som jag har pratat med har tyckt att det kan tolkas fel och förstöra relationen med en förälder, att man måste vara försiktig. Andra att det inte var något att gräma sig över. Är det någon läsare här som har liknande erfarenheter eller åsikter kring liknande situationer? Jag vore väldigt tacksam.
Till sist, de inblandade barnen var mellan tre till fem år.
Kram!
43-årig förskolelärare från södra Sverige
***
Inskickat av Anonym fröken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar