Vi behöver inte diffus snällism

Mycket tänkvärd krönika i tidningen Arbetaren. 

En arbetskamrat bad mig gömma tio kilo blandfärs i dietfrysen. Anledningen var att det skulle räcka till barnfavoriten köttfärssås och spaghetti. Vi var 4,5 tjänster och lagade mat till 27 dagisavdelningar. På något sätt lyckades det alltid, inte med hjälp av ledningen, utan trots deras tokerier (som att inte inse att barn föredrog köttfärssås och spaghetti framför kålpudding). Vi fuskade och gjorde det där lilla extra för ungarnas skull, trots att vi var underbemannade. Sött och mänskligt, eller hur? Men kanske inte så smart. Att sätta stopp för dumheterna hade varit att ställa oss och barnen på samma sida.

I en artikel i ST Press intervjuas arbetsplatsombudet Iréne Flodman om upploppet på utredningshemmet Fridegård i Eskilstuna. Hon menar att rymningsförsöket är kulmen på det senaste årets växande problem. Hon säger:
”Vi har bett om hjälp och handledning, men inte fått minsta gehör från ledningen. Men man är lojal och biter ihop, för tjejernas och kollegernas skull.”
Man är lojal och biter ihop, för tjejernas och kollegornas skull: smaka på de orden. Den meningen sammanfattar väldigt mycket av problematiken i tjänstearbetet. Man står ut med nedskärningar, för arbetskamrater och boendes, brukares och patienters skull – inte för att man köper att ledningens lögner om att nedskärningarna och omorganiseringarna egentligen inte gör någon skada utan bara gör allt bättre. Alla vet att man borde sätta ner foten, men man står ut. Ledningen litar på det, brukare och patienter litar på det, och vi själva litar på det. Ledningen litar på personalens yrkesstolthet, omtanke och slutligen medmänsklighet och gör det bara svårare och svårare att göra det jobbet som de flesta faktiskt vill utföra. Under kapitalismens är arbetarklassens medmänsklighet ett vapen som riktas mot oss, som ett sätt att avkräva oss mer arbete och få oss att acceptera nedskärningar. Jag lockas till att uppmana till att slänga medmänskligheten på sophögen, och kanske man borde det. För i grund och botten är det inte diffus snällism som behövs, utan solidaritet med brukare, kunder och dagisbarn.

På Björkbacken i Göteborg har fyra syndikalister satt ner foten och gått i strejk, de har inte accepterat ledningens nedskärningspolitik och svaret kom som ett brev på posten – de anklagas för att vara omänskliga. Den anklagelsen kommer från ledningen. För tjejerna på Björkbacken talar om att de förstår de strejkande, älskar och saknar dem. Och jag tror att de vet vem som står på deras sida och vem som inte gör det.

Henrik Johansson